Eva-Lotta drabbades av förlossningsdepression: ”Jag kunde inte möta mitt barns blick”

Livet som tvåbarnsmamma innebär fullt upp för Eva-Lotta Lejdel. Visst kan det vara stressigt ibland, men det är precis som det ska vara och hon njuter av att vara med barnen Alfons, 5, och Ellie, 2. Det har dock inte alltid varit så.

Eva-Lotta bjuder på fika hemma i villan i Nybro där hon bor med barnen och maken Tom. Medan hon häller upp kaffet börjar hon berätta om hur det var när Alfons kom till världen.

– Vissa dagar kunde jag inte ens gå upp ur sängen när Alfons var liten. Jag kunde inte se framför mig hur det skulle bli en fin och bra familjesituation, men nu är det naturligt. Det är som jag ville att det skulle ha varit från början, säger Eva-Lotta.

Hennes första graviditet slutade med missfall och när hon sedan blev gravid på nytt var hon orolig för att det skulle hända igen. Men allt gick vägen. Eva-Lotta och Tom hade varit ett par i sju år när Alfons föddes i början av maj 2017.

Det var som om tiden stannade upp. Alfons låg i Eva-Lottas famn på BB. De såg på varandra och hon kände sig mycket stolt och glad. Samtidigt var hon trött och överväldigad av alla känslor. En dag grät hon mycket.

– Jag tyckte inte om att sitta och gosa med honom och kunde inte möta hans blick. Det kändes som att det blev för intensivt när han tittade på mig. Det låter helt sjukt nu, men jag ville inte att Alfons och jag skulle ha något band. Jag ville inte bli för fäst vid honom, för om det skulle hända honom något, kanske det kunde hjälpa mig att klara av det. Det var som att jag hela tiden planerade för att det värsta skulle hända. Orostankarna och sömnlösheten eskalerade. Till slut tog oron över hennes liv och övervägde att ta sitt liv.

– Jag kunde inte fungera som mamma och kände mig som en börda. Jag tänkte att det är bättre för Tom och Alfons att jag inte finns. För att lindra ångesten hände det att hon skadade sig själv genom att klösa sig i ansiktet. Revorna i ansiktet var svåra att dölja för omgivningen. Tom vädjade till henne att söka hjälp, men hon ignorerade rådet. När hon var på mammasamtal på BVC någon månad efter sonens födelse fick hon svara på frågor om sitt mående.

– Jag svarade ärligt och min BVC-sköterska blev nästan förskräckt. Hon ville ringa in till psykiatrin och be dem lägga in mig för jag hade fyllt i att jag hade självmordstankar, men jag ville inte. Vi kom överens om att jag skulle få en remiss till en psykolog som är kopplad till mödrahälsovården. Eva-Lotta minns att hon tänkte att det var något fel på henne, att hon var knäpp som inte kunde ta till sig barnet. Hon tänkte på lyckliga mammor och deras bebisar, men själv kände hon skam och uppgivenhet. Hos psykologen fick hon veta att det inte var fel på henne, att hon inte var knäpp. Hon hade drabbats av en förlossningsdepression.

– Psykologen sa att det är vanligare än vad man tror, men man pratar inte mycket om det. Hon sa; ’du är inte galen utan din hjärna fungerar inte som den ska just nu och då tänker man saker som man inte tänker i vanliga fall’. Terapi och antidepressiv medicin Hon kände en lättnad redan under samtalen. De träffades regelbundet under ett år och Eva-Lotta började också med antidepressiv medicin. – Jag var först kluven till medicin, men till slut insåg jag att jag måste för mig själv, men framför allt för Alfons och för vår familjs skull. Successivt började hon känna sig mer trygg i mammarollen. När hon kunde sitta med sonen i famnen och möta hans blick var det som att ta ett stort steg framåt.

– Det kändes som att jag kommit över en tröskel, att jag hade gjort en liten vinst. När Alfons var ett år kom vändningen. Eva-Lotta kände igen sig själv, som den hon var innan hon fick barn.

– Jag kunde tänka rationella tankar som jag brukade kunna tidigare. Jag reagerade på något sätt som gamla Eva-Lotta skulle ha gjort. Hon började jobba och kände att hon var något mer i livet än bara mamma. Det gjorde henne mentalt starkare. Hon längtade också efter att få komma hem till Alfons efter arbetsdagarna.

– Då kunde vi leka hur länge som helst och jag tyckte det var jättemysigt att vara hemma igen. Minnena som väcks till liv gör att hon strålar av glädje. Hon minns det som en bra tid när hon och sonen umgicks mycket.

– Vi var i skogen eller på lekplatsen. Jag vet inte om det är ett önsketänkande, men jag tycker att Alfons och jag har ett speciellt band. Vi kanske har den tiden att tacka för det. Dåligt samvete gentemot sonen Idag kan hon få dåligt samvete för att hon inte kunde vara den mor hon hade velat vara till sin nyfödde son.

– Jag var orolig för hur han påverkades av hur jag mådde, men har pratat med BVC om det och de säger att det inte påverkar honom. Hon känner sorg för att hon få minnen från när Alfons var nyfödd. Hon minns mest hur dåligt hon mådde.

– Men jag är också väldigt stolt över mig själv. Jag kan ha dålig dagar nu, men jag brukar tänka att om jag kunnat ta mig upp från botten är en dålig dag ingenting i jämförelse. Eva-Lotta vet inte varför hon blev deprimerad. Hon funderar på om hon kan vara extra sårbar. I tonåren drabbades hon av psykisk ohälsa. Det tidigare missfallet berörde henne också väldigt starkt.

mode

Så får du till den lyxiga stilen – 12 tidlösa köp till budgetpris

– Kanske oron hela tiden fanns i grunden och banade väg för något värre. Jag var också oförberedd på hur livet skulle förändras som förälder. Jag såg bara allt bra och tänkte inte på att man inte sover som man gjorde innan och att allting handlar om att sätta en person före sig själv.

– Jag tror på att man ska vara öppen med sina känslor inför barn. Jag tycker det är viktigt att man lär dem att det är okej att visa att man är ledsen. Syskon till Alfons Tidigare i livet planerade Eva-Lotta för flera barn, helst fyra, fem stycken. Efter depressionen var hon osäker på om hon överhuvudtaget skulle våga skaffa fler barn. Under denna tid var hon med om en annan prövning.

– Min mamma var sjuk i cancer och vi visste att hon inte skulle överleva. När Alfons var två år gick hon bort. Då ville jag att Alfons skulle få ett syskon, att han skulle få någon att dela minnen med när Tom och jag inte längre finns. En tid efter mammans bortgång blev Eva-Lotta gravid igen. Hon oroade sig för hur det skulle bli denna gång, men fick stor hjälp från mödravården. De höll koll på hennes psykiska hälsa och hon fick i förebyggande syfte gå i samtal hos psykolog. När Ellie föddes i april 2020 var det en helt annan upplevelse än med Alfons.

– Den gången blev det som en revansch, för det var ingenting som förra gången. Självförtroendet växte När dottern föddes fick pappan på grund av pandemin endast vara kvar på BB i några timmar. Eva-Lotta var ensam kvar med dottern.

– Det var nästan som en boost för självförtroendet, för jag kände att det här klarade jag hur bra som helst. Allt kändes naturligt. Jag visste vad jag skulle göra, för jag hade gjort det en gång tidigare. Eva-Lotta fann sig till rätta direkt i mammarollen. Hon visste hur hon skulle vara tillsammans med och sköta om en bebis. Hon kände igen utvecklingsfaserna hos ett litet barn. Det kan stundtals vara jobbigt, men blir lättare med tiden.